Luzernerstövaren förr, nu och i framtiden.

Historisk bakgrund

Luzernerstövaren har en lång historia, somliga vill föra dess anor tillbaka ända till faraonernas Egypten. Bilder från den tiden visar att, vid sidan av ”faraohundarna” med sina ståndöron och uppkrullade svans, det finns en hund med hängöron och sabelformad svans, kanske anfadern till luzernerstövaren. Att den spred sig till det europeiska fastlandet berodde på att hunden användes som betalningsvara vid speciella tjänster.

Från romartiden fanns en mer påtaglig dokumentation i en romersk villa i Avenches, Schweiz, i form av en mosaik föreställande varianter av de schweiziska stövarna. Mosaiken trampades tyvärr sönder 1798 av det franska kavalleriets hästar som nyttjade villan som ett stall.

På 1400-talet uppskattades dessa Schweiziska hundar av italienarna och på 1700-talet av fransmännen för utomordentliga jaktegenskaper. Fransmännen har även varit med och blandat in blod från  keltiska koppeljagande hundar som hade mycket långa öron och som  ylande drev på varma spår. Tydligt släktskap visas med de franska stövarna, framför allt de två gascognerraserna Grand bleu och Petit bleu du gascogne som har mycket stor likhet med dagens luzernerstövare. Troligtvis utvecklades de schweiziska och franska stövarna parallellt och säkerligen med inkorsningar både hit och dit. Den stamboksmässiga uppfattningen om rasrenhet bekymrade inte uppfödarna  på den tiden. Målsättningen för dem var att få till en passande brukshund för jakt i de trånga och branta alpdalarna.  I isolerade alpbyar har troligtvis lokala variationer av dagens kända schweiziska raser uppstått ur det ursprungliga materialet.

Standard

1882 publicerades en standard för var och en av  fem stövarvarianterna som till storlek, typ och färg skildes åt   men som i grund och botten hörde till samma grupp av stövare. Först nu började arbetet med att försöka bevara och renodla de olika varianterna av de olika schweiziska stövarna. 27 år senare, 1909, gjordes en revidering av standard där man bland annat konstaterade att en variant, Thurgauer Laufhund, inte längre fanns.

1933 fastställdes en enhetlig standard för alla de fyra kvarstående varianterna av schweiziska stövare: Bernerstövare, Jurastövare, Schweizerstövare och Luzernerstövare. Konstigt nog har FCI-klassifikationen samma måttförhållanden, uppförandekrav och utseende vad beträffar huvud, hals, kropp, extremiteter för alla varianterna, utom för Jurastövaren som har egen extriörstandard. Men när det kommer till färgen skall Luzernerstövaren ge ett ”blått” intryck genom en blandning av svarta och vita pälshår, mycket kraftigt spräcklig; med svarta fläckar eller med svart sadel; blekare eller intensivare tanfärg över ögonen, på kinder, på insidan av öronen, runt anus och på extremiteterna. Svart mantel är tillåten. Luzernerstövaren hör enligt FCI till  grupp 6 tillsammans med 70 andra raser.

Schweiziska stövare till Norge och Sverige

Då de svenska stövarraserna danades ingick ett betydande schweiziskt inslag. Detta framgår bland annat av katalogen till Stockholmsutställningen 1886. Vid denna utställning, som för övrigt var den första i vårt land, deltar löjtnanten H. Carbonnier, Hanaskog. Han var själv av schweizisk börd och ställde ut hunden Lucifer och tiken Juliett, med katalognumren 27 och 28. Båda hundarna beskrivs som ”hvita med gråsvarta fläckar och röda tecken”. Nämnas kan att Carbonnier övertog två stövare av bruno de juraras som importerats till Norge från Schweiz. Dessa kom sedan att korsas med svenska stövare och de ingår i framförallt i schillerrasen men också i andra stövarraser. 

Redan i början av 1900-talet importerades fyra luzernerstövare till Norge men användes inte till rasren avel.  1907 infördes på nytt två hundar som visade sig vara utmärkta jakthundar. Tyvärr dog de innan de han få någon avkomma. 10 år senare infördes åter tre luzerner. Av dessa ansågs tiken Waldi SHSB 6355 vara värdig att föra rasen vidare och parades därför i Schweiz. Ur denna kull utvaldes två tikar och en hanhund och dessa får anses utgöra en del av inledningen till den luzernerstam vi har idag.

Fram till 1930-talets mitt hade luzernern en del framgångar både exteriört och jaktligt men föll tillbaka beroende på den snäva avelsbas som stod till förfogande. En norsk bonde på Vestfossen, Gudolf Skuterud, blev räddningen för luzernern. Han tillhörde det norska avelsrådet och 1959 importerade han tiken Lola von Lunden som fick registreringsnumret N60/1280 till sin kennel Gruveåsen,. Tillsammans med de övriga i avelsrådet, Henry W Andresen och Einar Andersen, började den norska luzernerstammen att ta form. Lola hade i sig bruno de jurablod och var en vacker och typisk tik. Hon förde med sig goda egenskaper, som än i dag sätter sina spår i rasen, t. ex. god jaktlust, utmärkt och hörbart skall, liksom god mentalitet. Efter att ha parats ett flertal gånger med N58/4206 Kimbekkdalens Peik parades Lola med schweizerstövaren CH Gruveåsens Rapp, något som det norska avelsrådet hade godkänt. Avsikten med denna korsning var att förstärka vissa egenskaper inom rasen. Ur den kullen behölls två tikar som parades med äkta luzerner. Samtliga valpar i dessa kullar överensstämde i typ och färg med luzernerrasens fastställda standard. I en av kullarna mellan Kimbekkdalens Peik och Lola von Lunden tillkom N61/4084 Gruveåsens Pipo, en hund som kommit att få stor betydelse för rasen både jaktligt och exteriört.

Om man går in på Stövardata, den förnämliga databanken som Svenska Stövarklubben håller, och klickar sig nedåt i generationslistorna så visar nästan alla i dag levande hundar på ett släktskap med Kimbekkedalens Peik och Lola von Lunden. Ett exempel är den hittills mest meriterade luzernerstövaren  IntUCh, NordUJCh S4920/77 Kim som via rakt nedstigande fadersled, N07215/70 Jakken, N66/4599 Gruveåsens Peik, N63/2427 Tommy, N61/4084 Gruveåsens Pipo slutar med N58/4206 Kimbekkedalens Peik.

Svenska föregångsmän

Det finns många, både kvinnor och män, som haft och har del i luzerrasens existens i Sverige. Svårigheten är att på ett rättvist sätt kunna synliggöra alla dessa goda krafter utan att någon eller några skall känna sig förbigången. Måttsocken på föregångsmän och goda uppfödare kan inte, enligt min mening, sättas efter antalet producerade luzernervalpar. Studerar man Stövardata finns avskräckande exempel på matadoravel där uppenbarligen den ekonomiska vinningen varit drivkraften och där meriterade avkommor nästan helt saknas. Men föregångsman blir man inte heller om man lyckas med bara någon enstaka avkomma som seglar upp på himlen som en klart lysande stjärna. Jag väljer därför att lyfta fram två av föregångsmännen och som får representera alla andra idogt och långsiktigt arbetande luzernerentusiaster – ingen nämnd och ingen glömd.

Utan tvekan måste Malte Eriksson, Blomskog, framstå som den förste föregångsmannen och kanske störste tillskyndaren. Utan hans framsynthet och envisa kamp för luzernern hade vi kanske inte haft den spännande hunden med den klangfulla skallgivningen i Sverige.

Den nuvarande svenska grenen av Luzernerrasen  startade 1967 då Malte Eriksson köpte två tikar ur Gruveåsens uppfödning till sitt hem i Blomskog i Värmland. Det var N67/7955 Lola 1 och N 67/8405 Hally. Dessa båda tikar var fallna efter N 63/2427 Tommy, vilket innebar en stark linjeavel då Tommy även var fader till Peik och således farfar till Lola. Moder till Lola 1 var N 61/4080 Gruveåsens Wanja, som var fallen efter Kimbekkdalens Peik undan Lola von Lunden. Detta förstärkte linjeaveln ytterligare. Han köpte även N61/4084 Gruveåsens Pipo som lämnade många duktiga och meriterade avkommor efter sig.

I kullen Tommy-Lola 1 föddes SJCh SNUCh S30308/69 Arro och ägare blev Bengt och Inger Eriksson, Borlänge.  Arro blev den första helsvenska luzerner som erövrade championtiteln och väckte därmed stövarfolkets intresse för rasen genom sina framgångar både i ringen och i skogen. Bengt och Inger importerade även S55481/87 Baron-Tremorgio med schweizisk härstamning, en stor och kraftig hund, som vållade en viss turbulens inte enbart bland luzernerfolket. Diskussionerna om Baron lever fortfarande kvar och delar luzerneruppfödare i två läger. Men ur den linjen har flera mycket framgångsrika hundar kommit, bl.a. dagens mest meriterade luzernerstövare, SNDCh S42057/97 Mårtenkullen’s Birk. Senare importerades även Goron don Camillo som tyvärr omkom i unga dagar. Bengt startade 1990 den svenska Luzernerringen och platsar därför med god marginal bland föregångsmännen.

Dagens luzerner

Dagens luzernerstövare tål i alla avseenden en jämförelse med andra stövarraser och det visar sig i både jaktprov och på utställningar. Det som bruksmässigt främst skiljer luzernern från övriga raser är den djupa, klangfulla skalltonen som, i vissa terrängtyper och väderleksförhållanden, kan komma att framstå som en musikalisk upplevelse i skogen. Särskilt utmärkande är skallnyanserna vid upptaget och vid påsticket efter tappt, då tonerna strömmar ur stövarstrupen med ett joddlande läte, och varför inte –det är ju en stövare från Schweiz. Luzernerstövaren är spårnoga och uthållig. Den är i jämförelse med andra stövarraser lättare i kroppen vilket ger mindre belastningsskador. Luzernern har också mycket kraftiga och breda och höga tassar, som vid ”vasst” före är en stor fördel. Luzernern har mycket god mentalitet och är mycket social, lättdresserad och villig till samarbete med föraren, men kanske lite väl mjuk i sinnelaget. Den är lätt att få klövviltsren trots att man i ursprungslandet gärna jagar hjort, rådjur och vildsvin med den. Skall man försöka hitta någon negativt så är det hos vissa individet ”det trånga söket”. Men det är nog en ärftlig belastning från ursprungslandets uppfödningar, som eftersträvar ett trängre sök med god förarkontakt. Men kanske är dessa jaktegenskaper något som i framtiden kan bli till fördel i dessa våra svenska vargtider? Det är lättare att hålla koll på en trång hund än en självständigt vidsökt!

Vid ett tillfälle, 2004, har luzernern nått ända in i ”stövarnas finrum” – Stövar-SM. S42057/97 Mårtenkullen’s Birk och S52473/01 Acke representerade för första gången i historien rasen vid den prestigefyllda tävlingen. Tyvärr gick det inte så bra, Birk slutade 6:a och Acke 10:a, men Birk hann med att andra provdagen visa SM:ets bästa dagsdrev med 120/62 något som förhoppningsvis väcker nyfikenhet på vår ras. Vid uttagningarna till SM gjorde Birk 8 barmarksstarter där det blev 7 prisdrev varav 6 var 120 minuter och där medelpoängen för egenskaper var nästan 62. Det visar väl att luzernerrasen har kapacitet att blanda sig in bland övriga toppstövare och inte längre behöver ses som ”en katt bland hermelinerna”..

Bland dagen luzerner finns många goda representanter och från olika delar av vårt land syns luzernerstövare i topp på jaktproven och i utställningsringen blir fler och fler BIM och även BIS.

Vart annat år möts de tre bästa luzernerna i Sverige och Norge i en landskamp och året emellan anordnas SM för luzernerstövare i samband med något elitprov i Sverige.

Ett gott samarbete mellan det svenska avelsrådet och det norska ger förhoppningar om att ytterligare förädla och förstärka luzernerrasen i skandinavien  trots rasens relativt fåtaliga numerär.

Men rörligheten inom Europa och ändrade importregler underlättar för införande av nytt avelsblod.

Jonas Jonsson, Mora med N13581/04 Svenske Loke och S44472/02 Embla

på utställning i Norge. Embla erövrade 1AK, CK, 1BTK och blev BIR.