Tanker, meningsytringer og historier
Har du tanker, meningsytringer, betraktninger, jakt- eller hundehistorier du kan tenke deg å dele med oss andre her på www.luzerner.org? Om det er sant eller usant, alvorstungt, hyggelig, trist, spennende eller i vitseform bestemmer du. Ikke nøl med å sende inn! Med hilsen Hans Jørgen Webmaster@luzerner.org
Harebestanden. Før, nå og i fremtiden. Betraktninger av Arnold Bjørklund.
Først vil jeg understreke att tankene omkring dette tema ikke er bygd på noen nitid forskning eller førte statistikker. Gjennom 50 år med harejakt i lag med alle slags typer jegere og hunder, og vil jeg påstå, en god evne til å lytte og sortere meninger og inntrykk. Likeledes har jeg vokst opp i ett miljø med en stor og fargerik fortellerglede.
Jeg har ett motto som sier << Alt er hele tiden under forandring, og ingenting blir som det en gang var>>. Dette er den harde og sanne virkelighet i alle livets faser , fra det uendelige univers til den lille plett på vår klode som i flere år har hatt en harebestand på lavmål. Sørlandet har vært og er en solid bastion i harejaktkretser, ett mangfoldig vekslende biotop stiller store krav til jegere og hunder, og samtidig ett sted hvor harebestanden lett kan la seg reprodusere.Vi vet alle att bestandene av småvilt har svingt i såkalte årssyklyser hvor mange ting i naturen spiller inn, men er denne finurlige prosses en saga blott . Mine tanker om dette er først og fremst begrenset til forholdene på Sørlandet , fra den ytterste nøgene ø, til fjell og vidde mot Telemark og Setesdalsheiene. Menneske er viltets verste fiende, skrev en debattant i 1937 , da storfugl og harebestanden var på ett lavmål i Aust- Agder og som resulterte i totalfredning i 2 år. Den gang var ikke motpolene slik som i dag, ikke var det bjønn eller gråbein og alt annet rovvilt var forsynt med høye skuddpremier, en rev var å regne som ei lita månedslønn. Kanskje var det menneske og dets hunder den gang, for småviltjakt var for de fleste matauk og for noen biinntekt. Men simsala bim, så flommet nesten terrengene over av småvilt igjen. Slik fortsatte det i 40 åra, 50 åra, osv.helt frem til rundt 1990, da har jeg følt i ettertid att det har gått en vei, nemlig nedover. Kan for ordensskyld opplyse att Aust-Agder hadde totalfredning igjen i 1949, bare for ett år tror jeg. Rovvilt! roper de fleste, og med god grunn, særlig musvåk og mår oversvømmer våre sørlige skoger og fjell. Kroknebbene er totalfredet, mens mår ennå er lov å jakte på, og her har det lenge vært gjort en betydelig innsats for å redusere bestanden, uten att det nevneverdig har hjulpet , eller?. Vi trodde vel att de dyra som ble fanget her i 1950 1960 åra skulle holde seg både kostbare og sjelden, men den gang ei!. Nå vil jeg igjen bruke uttrykket <menneske er viltets verste fiende< .Denne gang er det ikke børsa som har skylda, men noe med langt høyere diminsjoner ,og som er meget vanskelig over kort sikt å få rettet opp. Vær, klima og næringsrik nedbør er første stikkord, sør og sørvestlandet har fått merke dette i flere tiår. Det er nærmest jungeltilstander i kystområdene, vi kan nærmest se busker og trær vokser og her kommer det andre stikkord , kulturlandskapet er i stor endring, landbruk og skogbruk blir drevet etter lommeboka, som det meste i vårt samfunn , dessverre. Skogsdrift etterlater seg store sår og Einerstabben, denne bregnelignende veksten tar raskt over mye av arealene og er ikke mat for noen dyr. Utslåttene med sine tusener av løer er vekk, det gav verdifull næring til harebestanden og jeg tror også mye av den kortvokste og sårbare viktige grøa har måttet vike plassen for gift og villnis. Så neste Stikkord, Flått! Dette lille blodtørstige rovdyr har inntatt Sørlandet i et antall en nesten ikke kan skrive, tror jeg og er i ferd med å innta det ganske land. En må sitte som sjimpanser å plukke Flått av hverandre etter en tur til skogs. Det har i flere år blitt funnet storvilt og småvilt døde av Flåttangrep. I skjærgården mellom Kragerø og Kr.sand var harebestanden frem mot 1990 åra mange plasser eventyrlig stor, noen plasser er det litt igjen, men i mitt nærområde er det nesten kjemisk rent. Rovdyr tror jeg har en mye større tilpasningsevne en det matnyttige småviltet, slik inn og utmark har forandret seg de siste årene. Min konklusjon må bli att så mange tråder er klippet over i veven att det er først og fremst hare og skogsfugl som er taperne. Lengre innover på Agder skjer nok denne utvikling av kulturland skapet senere, det er lenge siden att det ble slutt på serterdrift og heislåtten som betydde mye for spesielt harebestanden. Så tror jeg også att den såkalte sure nedbøren som tok knekken på mang ett fiskevann i kalkfattige områder , like gjerne ødela livsviktige vekster for fugl og hare. Millioner av kroner er brukt på å rette opp balansen i våre vann og vassdrag gjennom kalkingsprosjekter, og vel så mye er brukt på rovdyrprosjekter av ymse slag, men hvor mye er er brukt på småviltets vilkår i denne forbindelse ? Så til noe positivt opp i all elendigheta, hyttebygging og alpinanlegg gror opp som paddehatter over det ganske land og har gjort godt for harebestanden. Igjen er stikkordet, kultivering av landskapet og tilgang på bedre næringsforhold. Det er vel ikke slik som er den beste utvikling for oss harejegere, skogsbilveier kan vi leve med og gir hundene våre en ekstra utfordring. Hytteområdene er er for meg ett mareritt, ett virvar av veier med høy standard, stor trafikk og folk på hyttene til alle tider. Selv om uttaket kan være i trygg avstand fra sivilisasjonen, er veien som en magnet for haren, i den forbindelse hadde jeg en skrekkopplevelse sist høst og som hadde vært avisstoff av høy klasse hvis det hadde vært folk på hytta, og vi vet att mange av de er fjerne fra dyrerikets ubenhørlige lover.
Tilslutt vil jeg prøve med en liten oppsummering, og klargjøre mitt syn på en enkel måte om ett vanskelig tema. Jeg tror att den biotopiske forandring jeg har vært inne på og som er ett faktum, har gitt rovviltet ett stort fortrinn med sine bedre egenskaper for omstilling til miljø og matfat. Kan det gjøres noe på kort sikt?, det kunne være en tanke å prøve å flytte den såkalte Jærharen lengre østoverfor for mulig å få nye og bedre gener som kan klare de forandringer det etter min mening er blitt. Det har også de siste årene blitt satt ut ca.50 harer av noen entusiastisk oppdrettere på relativt lite område i Aust-Agder, uten att det har hjulpet på bestanden.
Arnold Bjørklund
Hevnen er søt.
For mange år tilbake, før den store finneinnvasjonen reiste en sørlending den lange vei til de tusens sjøers land. Han kjøpte seg en Finskstøver som var ferdig innjaget til en sum som til og med etter dagens priser var meget høy. Hunden innfridde alle forhåpninger til gangs, og den lykkelige eier ble tilbud både gull og grønne skoger for bikkja men den velsituerte eier snudde bare ryggen til alle tilbud. Hunden hadde mange egenskaper som gjorde den viden kjent. Den historien som her følger skal i følge muntlig overlevering være sann. Etter ei jakt en mils vei hjemmefra var de innom grunneier for en liten prat, på gårdsplassen ble hunden utsatt for ett overraskende og voldsomt angrep fra huskatten. Blødende fra snute og kjaker, men med øynene inntakt bar det hjemover. I sin vane tro slapp slapp han hunden ut av bilen og regnet med att den gjorde som den pleide,tuslet bort til sitt hus og matfat, men den gang ei !. Bikkja var vekk før han fikk snudd seg og det hjalp ikke med verken huing eller fløyting. Kvelden kom og natta med, etter telefoner og kjøring i nabolaget til tispeeiere skjønte han mindre og mindre hvor den ellers så sindige hunden var blitt av. Ut på morgenkvisten ble han vekket av bjeffiing på gårdsplassen, og der sto bikkja gla og fornøyd uten tegn til anger for sin utflukt.
Dagene gikk og episoden ble glemt helt til han fikk greie på att den agresive katten ble funnet drept bak uthuset dagen ettter jakta. Enden på denne historien må bli som det pleier å være , det mangler en del tråder.
Sort puddel eller mørk labrador.
Denne historien er ikke gammel , men desto helt sann, altså selvopplevd. Som noen vet arbeider jeg med bearbeiding av stein, der i blant til peiser , kjøkken osv. Her om dagen var jeg innom en butikk hvor en av de ansatte tok meg til side og spurte , har ikke du sort puddel ? nei svarte jeg kjapt , jeg har en Luzernerstøver og den er jo ganske mørk, men puddel har jeg aldri hatt og vil heller ikke få. Jeg mente ikke hund! utbrøt hun noe forfjamset, det var stein ! Nå ble jeg et øyeblikk forvirret, men tok meg fort inn, det er en stein som heter mørk Labrador og blir tatt ut i Larvikdistriktet la jeg til. Jeg visste det var noe med hunder utbrøt hun, mens rødmen krøp ned forbi øreflippene hennes.
Arnold Bjørklund
Her kommer Lars Eliasson med et par historier:
Tresparksregeln
Jag har blivit ombedd att för Luzernertidningens läsare återge den historia som jag berättade på årsmötets middag, så här kommer den:
En processmålsadvokat från Stockholm hade blivit mycket intresserad av harjakt. Detta resulterade i jägarexamensstudier, avläggande av teoretiska och praktiska prov, inköp av gevär och jaktkläder av högsta kvalitet samt införskaffande av jakthund. Ett arrendekontrakt avseende harjakt i Västerbottens fjälltrakter erhölls till ockerpris.
Väl på plats i fjällvärlden lyckades advokaten komma i skotthåll för en hare och avfyrade för säkerhets skull båda hagelpiporna. Haren som blev illa sargad lyckades dock, med möda, krypa in under ett renstängsel och dog på andra sidan. Advokaten gjorde som han lärt på jägarexamen, bröt hagelgeväret, stoppade patronerna i fickan och klättrade över stängslet. Väl på andra sidan böjde han sig ner för att ta upp sitt första byte.
Då hördes en röst som sade: ”Å vad tror du att du skall göra med den där haren?” Advokaten tittade upp och fick se en liten skinntorr gubbe som helt plötslig hade dykt upp.
”Jag skall hämta min hare som jag skjutit”, sade advokaten.
”Nä hörru! Allt som finns på den här sidan stängslet är mitt” sa den lilla gubben.
”Försök inte med mig”, sade advokaten. ”Jag har ett arrendekontrakt på marken och har rätt att jaga här”.
”Nä du, allt som finns på den här sidan är mitt”, upprepade den lilla gubben med bestämd röst.
”Jag tror inte att du skall bråka med mig om vems bytet är”, sade advokaten. ”Jag är processmålsadvokat och vet mina rättigheter. Om du inte låter mig ta haren kommer jag att stämma dig inför domstol och då blir du ersättningsskyldig och förlorar allt du äger.”
”Nu skall vi inte ta till brösttoner”, sade den skinntorre gubben. ”Jag tycker att vi skall lösa tvisten om haren på det sätt som vi löser problemen här uppe – med tresparksregeln”
”Tresparksregeln”, sade advokaten förvånat. ”Vad är det?”
”Jo”, svarade fjällbon,”eftersom det är min mark så börjar jag med att sparka dig tre gånger och sedan är det din tur att sparka mig tre gånger. Och så håller vi på till dess att någon ger sig”.
Advokaten, stor och stark, värderade sin lilla magra antagonist och nickade sedan samtyckande till förslaget. Segern tycktes solklar!
Den lille skinntorre gubben sparkade med stor precision advokaten mitt i skrevet och det gjorde så ont att han sjönk ihop med ett kvidande. Nästa spark landade med lika stor precision i mellangärder och nu kom frukosten upp betydligt fortare än den hade kommit ner. Advokaten stod nu på alla fyra och erhöll sista sparken i ändalykten så att han drev med ansiktet före, ner i en dypöl.
Nu reste advokaten mödosamt på sig, torkade dyn ur ögonen och laddade både mentalt och fysiskt för revansch. Han tog ett djupt andetag och gick mot den lilla gubben.
Då sa den skinntorre lilla gubben: ”Hörru, jag ger mig. Du kan behålla din hare”
Sens moral! Skjut haren så att den tvärdör utanför eventuella stängsel och misstro alla lokala varianter av uppgörelser.
En hare kom in på en bar, lade upp tassarna på disken och sade:
Har ni morötter?
Bartendern svarade: Nej.
Haren upprepade: Har ni morötter?
Bartendern: Nej, det har vi inte!
Haren: Har ni morötter?
Bartendern: Nej säger jag, vi har inga morötter!
Haren: Har ni morötter?
Bartendern irriterat: Du hör väl vad jag säger. Vi har inga morötter!
Haren: Har ni morötter?
Bartendern ilsket: Vi har inga morötter. Om du frågar en gång till efter morötter så spikar jag fast dina tassar i bardisken.
Haren lite försiktigt: Har ni spik?
Bartendern ursinnigt: NEJ VI HAR INGEN SPIK!!!!
Haren: Har ni morötter?
Lars Eliasson, Föllinge